lördag 30 april 2011

Pelle Molins liv, del 1

I Västernorrlands Allehanda den 24 april 1976 finns ett reportage om Pelle Molin. Reportaget var sammanställt av Bertil Nordin och Paul Lundin med hjälp av flera böcker som finns tyckta om Pelle Molin. Tidningsurklippet har jag fått av Gullmaj Sandberg.

En sammanfattning av Pelle Molins liv år för år fanns i artikeln. Nedan följer första delen av hans liv, innan vistelsen i Näsåker.

1876: På höstterminen börjar Pelle i Härnösands läroverk tillsammans med sin äldre bror Abbe, som slutar ganska snart och går till sjöss.
1876: Modern Anna Helena dör i december efter att ha svarat för skolhushåll åt sönerna i Härnösand. Pelle, som var hennes älsklingsbarn, sörjer henne djupt. Efter några år skriver han om sina lyckliga dagar i hennes vård, och han behåller också en lock av hennes hår i hela sitt liv.
1878: Som 14-åring färdigställer Pelle själv en pärm med dikter och brev kallad "Sagan om Hjalmar och Ingeborg" och "Förteckning över samlade minnesblommoar" är från samma tid.
1879: I 15-årsåldern skriver han den livfulla skildringen om John, eller "Den lilla hjelten".
1881: Fadern gifter om sig med Greta Sjödin, Österås. Pelle, som inte drar jämnt med honom längre, går från Härnösand hem till Multrå, fast han inte ska få vara med på bröllopet.
1882: Lättja och visst dagdrivarlynne gör att Pelle blir kvarsittare i sjätte övre vid läroverket.
1883: Han försöker klara studentexamen som privatist, men misslyckas i de muntliga proven.
1884: Nytt försök vid läroverket i Östersund på våren, men nu misslyckas han redan i skrivningarna.
1884: På sommaren anställs han på Härnösandspostens redaktion. Han vantrivs dock där, författar inte mycket av egen kraft och blir inte populär hos sin chef, redaktör Axel Ahlbom. (Pelle blir även simlärare.)
1886: Pelle lämnar HP för att bli artist i Stockholm. Innan dess är han i Oviken i Jämtland för att måla. Där träffar han vildmarksmålaren Johan Tirén, som får stor betydelse för hans fortsatta konstnärsskap.
1887: Efter kurser i privata målarskolar antas han vid Konstakademien den 1 september. Han finner sig dock aldrig tillrätta med att "rita gipshuvuden", men däremot gillar han "det evinnerliga festandet med bröderna och systrarne..".
1889: Nu sker en skarpare brytning med fadern. Pelle har varit hemma i Multrå, men fadern vill inte fortsätta att bekosta de i hans ögon osäkra studierna i Stockholm.

måndag 25 april 2011

Skatten i Tängsta

Hittade en intressant berättelse i Sollefteå-Bladet, 1911-06-20. Berättelsen är från grannförsamlingen Resele.

Skatten i Tängsta
Omkring 1840-talet bodde i Tängsta, Resele socken, en torpare, som hette Engman. Under årens lopp hade han tidtals sett eldbloss, som brukade visa sig på en bestämd plats i fjällsnipan. Anande att något förborgadt, från gamla tider fanns där nedgräfdt, funderade han på, huru han skulle komma åt skatten. Vid samma tid uppehöll sig i Resele för predikstolens byggande en man, som allmänt kallades "predikstolssnickaren". Engman hade yppat hemligheten med eldblossen för honom, som tycktes ha reda på, huru fördolda skatter skulle hämtas. Båda kommo nu öfverens om att besöka stället själfva midsommarnatten. Så skedde också. Engman reste båtledes från Tängsta till Kyrkbordet för att möta predikstolssnickaren. Färden gick så äfven båtledes tillbaka till Tängsta. Men en tredje person, liten till växten och okänd för dem båda, sprang hela tiden efter stranden lika fort som båten gled fram. Ökade båten farten, så gick också den lilla mannen fortare, gick båten sakta, så saktade äfven den hemlighetsfulle följeslagaren sina steg. Icke ett ord växlades af de båda männen i båten. Då de hunnit till ort och ställe för båtfärden, var den lille mannen försvunnen. Vägen fortsattes nu till fots till den nämnda nipan och Engman utpekade platsen, där han hade sett elden. Så började gräfningen. Om en stund påträffades en murken kista och vid närmare undersökning befanns det, att kistan innehöll mynt i större myckenhet. Som de båda skattegräfvarne icke väntat sig ett så stort fynd, hade de ej tagit med sig något kärl att ta skatten i. Då tecknade predikstolssnickaren åt Engman, att denne skulle gå hem efter något dylikt, men medan Engman var borta passade predikstolssnickaren på att stöka undan det mästa af skatten, så att när Engman om en stund anlände, fick han på sin lott blott en ringare del.
På vintern efter denna händelse kom Engman till en skräddare i Tängsta för att få ett par byxor gjorda. Då de väl kände hvarandra, och skräddaren äfven hade sig bekant händelsen med gräfningen, frågade han Engman, om han kunde få se en af de slantar, som de funno midsommarnatten. Engman svarade, att när han kom för att hämta byxorna, så skulle skräddaren få se en slant. När Engman så återkom, blef åter tal om de funna pänningarna. Engman sade då, att han inte kunde visa något af mynten förr än till sommaren enär han af rädsla gräft ned pängarna vid väggen af sin stuga. Engman dog samma vinter och hemligheten begrafdes med honom.

Vem var torparen Engman i Tängsta? En lämplig kandidat som jag känner till är Per Andersson Engman (1794-1844). Han var torpare, men han var bosatt i Mo som ligger ganska långt från Tängsta på andra sidan älven. Fanns det någon annan kandidat? Per dog den 22 maj 1844 så det stämmer ganska bra med berättelsen ovan. Någon som känner till predikstolssnickaren? Enligt herdaminne för Resele färdigställdes predikstolen 1840 av en man vid namn Salomon Hägglöf. Kan det vara Salomon som omnämns i berättelsen?

söndag 3 april 2011

Resan till Kanada

År 1928 påbörjade familjen Hansson från Ås sin stora resa till Kanada. Familjen bestod Viktor, hustrun Selma och åtta barn. Viktor hade åkt över redan året före med skeppet Stockholm från hamnen i Göteborg tillsammans med Hans Emanuel Altin och Gustaf Westin från Ådals-Liden. Skeppet åkte då direkt till Halifax i Kanada. De anlände dit åtta dagar efter avresan från Göteborg så resan gick mycket bra. På både Erik Viktor och Hans Emanuel står antecknat att de ska resa till sin vän Sakarias Sundkvist i Westerose, Alberta. Sakarias hade emigrerat med sin familj från Ådals-Liden cirka 20 år tidigare och han var bror till min farmors far. Gustaf Westin verkar bli avvisa från Kanada direkt. Först står det Detained (fördröjt) på honom, därefter Deported (avvisad). Han återkommer i varje fall till Sverige.

Den 11 juni 1928 fick Selma och de åtta barnen utflyttningsattest till Kanada. De kunde därefter påbörja resan till Kanada. De åkte inte helt ensam från Ådals-Liden, utan ytterligare tre personer åkte med. Det var dels Brita Johanna Altin och hennes son, dels Johanna Evelina Henriksson. Brita Johanna var hustru till Hans Emanuel som åkt året innan till Kanada.



Ovanstående bild visar när familjen kom till Ådalslidens järnvägsstation. Tyvärr har jag ingen närmare identifikation av personer i bilarna.



Här står emigranterna uppställda framför tåget tillsammans med släkt och vänner innan avresan emot Göteborg, där man skulle påbörja resan över Atlanten.

Den 16 juni var alla emigranterna ombord på skeppet Patricia för att åka till London. Resan till London tog förmodligen några dagar. Därefter åkte man med största sannolikhet tåg till Southampton för fortsatt resa därifrån. Tyvärr hände något under vistelsen i England. Äldsta dottern Essy Frideborg blev sjuk, vilket försenade avresan till Kanada. Först efter nästan två månader gick resan vidare till Kanada med skeppet Marloch. Essy var dock inte med på resan till Kanada, utan hon reste tillbaka hem till Sverige. Hon var då nästan 18 år gammal. Om hon reste ensam tillbaka eller i sällskap med någon har jag tyvärr inte lyckats få fram, ej heller när hon reste hem. Essy blev Sverige troget därefter och gifte sig senare med Petrus Alrik Tängström i Resele.

De övriga resenärerna, Johanna Evelina Henriksson, Brita Johanna Altin och hennes son, hade avrest tidigare med skeppet Montcalm den 30 juni, helt enligt tidigare tidplan.

Selma och de sju barnen anlände till slut den 28 augusti till hamnen i Quebec, efter drygt 2,5 månads resan från Ådals-Liden till Kanada. De skulle då åka till Erik Viktor i Breton, Alberta.

Selma dog 1961 i Kanada och Viktor dog 1966 i Resele när han var på besök hos sin dotter Essy.

lördag 2 april 2011

Bild från Holaforsen och Laseleforsen

Hittade idag ytterligare ett kort över Holaforsen och Laseleforsen i mina "gömmor". Ursprungligen lånade jag vykortet av Beth Rydstedt.


Släkten Forssén i Forsås, del 2

Jag har fått ytterligare fotografier från släkten Forssén som jag berättat om tidigare. Harriet Boman har skannat och skickat korten till mig.


Första kortet föreställer Lovisa Forssén som var gift med Nils Anders Andersson Forssén. Jämför man kortet som jag fick tillskickat från USA ser man att det definitivt är samma kvinna. Man får anta att det är två söner som står bakom på kortet.


Andra kortet föreställer Erik Forssén. Erik Andreas var äldsta sonen i familjen, född 1882. Han dog redan 1909, strax innan han skulle fylla 27 år. Han var då skriven som arbetare i Forsås.



Tredje kortet föreställer Lena Forssén. Namnet Lena kan jag inte återfinna i släkten, möjligen om det är ett smeknamn. Lite långsökt funderar jag på om det kan vara Anna Karolina Forssén som avses, det äldsta barnet i familjen. Kanske kallades hon Lena, eller om det möjligen kan stå Lina. Anna Karolina var gift med Per Nikolaus Löwengren, som var skogsförvaltare och arrendator i Näsåker.

Tacksam om någon kan identifiera flera personer på dessa kort och på det förra familjekortet som återfinns på följande adress:

http://adals-liden.blogspot.com/2011/01/slakten-forssen-i-forsas.html


Harriet, tack så mycket för att du skickade korten och att du kontrollerade att det var ok att lägga ut dem på bloggen.

Måste göra en rättelse också från förra inlägget: Jonas Forssén var inte den förste att ta namnet Forssén, utan det var hans äldre broder Erik. Erik utbildade sig till präst och var sockenpredikant först i Junsele, därefter blev han komminister i Nora-Skog.