söndag 16 oktober 2016

En norrländsk kärnqvinna

Hittade denna artikel i en svensk-amerikansk tidning vid namn Gamla och nya hemlandet från den 10 juli 1901. Uppgifterna stämmer inte riktigt, men jag tror detta gäller min mormors farmor som hette Kristina Lisa Andersdotter, gift Nordin. Hon fick 13 barn, varav ett barn dog i späd ålder. Hon gifte sig när hon var 18 år gammal. Fick sista barnet när hon var 42 år gammal. Jag har tidigare hört liknande berättelse från min mamma om Kristina Lisa. Jag måste prata med henne till veckan om detta.

En kärnqvinna kan man med skäl kalla bondhustrun Märta Elisabet Nordin från Forsnäset i Ådalsliden. Hon är 42 år gammal och har gifvit lifvet åt 13 barn, hvilka alla lefva och äro stora, starka och friska.
Blott tre gånger har hon vid förlossningarna haft biträde af barnmorska, de öfriga gångerna har hon redt sig sjelf utan någon som helst hjälp.
Såsom ett bevis på qvinnans säkerligen enastående krafter anför "Vesternorrlands Allehanda" följande händelse från förra årets höst. Kornet på åkertegarna stod färdigt att skära, och mannen gjorde sig färdig till skördearbetet men tillsade sin hustru att för dagen hvila sig, då det säkerligen blefve ett annat slags arbete innan qvällen nått sin ända.
Men detta gick den raska bondhustrun icke in på.
-Tror du, sade hon, att jag skulle lägga armarna i kors, när säden skall bergas?
Och därmed grep hon till med skördearbetet. Under dagens lopp tog hon upp och band 20 skylar eller 360 kornkärfvar, hvarefter hon gick till hvila och reglade sin dörr om sig.
På morgonen var hon tidigt uppe som vanligt och bjöd sin gubbe kaffe på sängen.
-När du druckit ditt kaffe, sade hon till honom, kan du gå in i kammaren och helsa på din yngste son, som kom i natt.
Äfven den dagen arbetade hustrun hela dagen på åkern, utan att det på minsta sätt tycktes bekomma henne illa. Hon har varit gift sedan sitt 19:de år och alltid varit rask och kry och en god moder för sin talrika barnskara.



1 kommentar:

Anonym sa...

Ja Magnus, visst blir man helt och totalt överväldigad av våra anor! Hur orkade de? Hur kunde de? Hur klarade de av livet? Finns inte ord för detta! "Beundran" räcker inte! Och TACK för att du skriver ner detta! - Jag försöker själv berätta för mina barnbarn, men de förstår ännu mindre än vad jag (och vår generation) gör.
Kram på dig från Ewa