Carnegie-utmärkelse 1929

I Svenska Dagbladet den 30 november 1929 kan man läsa följande:

Många Carnegie-utmärkelser

Vid sitt sista sammanträde för året har Carnegiestiftelsens styrelse beslutat utmärkelse för följande räddningsbragder:

Flottningsarbetaren Olov Sjödin i Forsås, Ådalslidens socken, Ångermanland, räddade den 20 juni 1929 en tjuguårig flicka, som fallit i Ångermanälven vid Näsåker, strax ovanför Nämndforsen. Sjödin tog sig ut på timret, som i en kompakt massa flöt runt i edan, och drog upp flickan. Det gällde därpå komma i land. Försök gjordes, när de drevo förbi en utskjutande udde, men flickan föll upprepade gånger i vattnet, varur hon dock genast uppdrogs av Sjödin. Varje gång den del av timmermassan, varpå de stodo, svängde ned mot forsen, gledsnade timret, och de måste skyndsamt förflytta sig till massans mitt. Denna spännande karusell ute i älven pågick i flera timmar och bevittnades av hundratals personer, utan att någon effektiv hjälp kunde lämnas. Slutligen kom ett tillfälle, då timret hopade sig mer än vanligt vid ovannämnda udde och Sjödin lyckades springa i land med flickan. Guldur med inskription och 2 000 kr. till framtida bosättning.

Någon som känner till denna historia? Vem var Olov Sjödin? Vem var flickan som han räddade? Jag har hittat en arbetare som enligt församlingsboken i Ådals-Lidens församling flyttade till Forsås 1930 vid namn Olof Andreas Sjödin. Han var född den 12 juli 1904 i Tallnäset som son till Johan Olof Sjödin (f. 1867) och hans hustru Johanna Kristina Magnusson (1873-1920).

Källa:
Ådals-Lidens kyrkoarkiv, Församlingsböcker, inbunden serie, SE/HLA/1010236/A II a/3a (1923-1937), bildid: F0014972_00078, sida 68.

Uppdatering 2017-11-19
Det fanns en tidigare artikel i Svenska Dagbladet den 22 juni 1929 som berättade hela historien. Här kommer den:

Leken förvandlades till dödligt allvar

SOLLEFTEÅ, fredag. Näsåker vid Ångermanälven var på torsdagskvällen skådeplatsen för en händelse, som ifråga om dramatiska moment icke lämnade något övrigt att önska, och som i över två timmars tid höll hundratals ögonvittnen i skräck och spänning.

Ett ungt par, 25-årige flottningsarbetaren Olof Sjödin och 23-åriga Linnea Jansson, båda hemmahörande i Näsåker, hade begivit sig nedåt älven. I edan nedanför bron och alldeles intill den skummande, vreda Nämforsen dansade som vanligt tusentals timmer eunt. Linnea Jansson roade sig med att söka balansera på en timmerstock, men plötsligt blev leken allvar, och innan någon av dem visste ordet av, befann sig flickan ett gott stycke från land. Sjödin, som är tränad flottningsarbetare, skyndade ut till undsättning, och nu vidtog ett skådespel, som ögonvittnena sent skola glömma. På den ovanför belägna Prästnipan pågingo just en del arbeten för en midsommarfest, och paret ute på timret observerades snart. Till att börja med trodde man, att det var fråga om filminspelning, men snart blev det klart, att här gällde det livet.

Sjödin lyckades snart nog komma fram till den nödställda och sökte med ena armen om hennes liv föra henne i land. Det var emellertid icke annat att göra än att följa med i "kitteldansen" och avvakta ett lämpligt ögonblick. Gång på gång åkte Linnea Jansson mellan timmerstockarna ned i vattnet, men snabbt som tanken kastade Sjödin en mindre stock tvärs över de andra och lyckades åter få upp henne, varpå de fördes vidare i strömvirvlarna. Även Sjödin fick några gånger göra närmare bekantskap med det våta elementet.

På stranden och uppe på nipan samlades under tiden hundratals människor, och så småningom var praktiskt taget hela samhället tillstädes. Den mest nervpåfrestande situationen var, att intet kunde göras för att bispringa de båda ute på timret.

Sex eller sju gånger fördes paret ute på timmermassorna runt, runt. Spänningen nådde sin höjdpunkt, varje gång de nödställda drevos ut mot forsen, då en del av timret rycktes bort och ned i denna. Många av ögonvittnena hade icke nerver att åse de mest kritiska momenten.

En person hämtade en tross och lyckades taga sig ut till de nödställda med denna. Då han väl nådde dem, befanns emellertid trossen vara för kort, för att dess ena ände skulle kunna nå land. Även han fick därför göra färden runt edan en gång, men tog sig sedan åter upp på det torra. Varje gång de nödställda vid en i älven utskjutande udde försökte komma närmast land, sökte Sjödin bringa Linnea Jansson och sig i säkerhet. Försöken gäckades emellertid upprepade gånger, enär timret alltid visade tendens att glesna vid passerandet av denna punkt.

Då paret för sjätte eller sjunde gången fördes förbi udden, tog Sjödin sin chans och genom att skjuta Linnea Jansson före sig på en stock lyckades han äntligen ehuru med yttersta nöd och de största ansträngningar uppnå stranden. De båda hade då förts runt på timret under mer än två timmars tid och hela tiden svävat i överhängande livsfara.

Sjödins rådighet och handlingskraft betecknas av ögonvittnena som en enastående bedrift, detta så mycket mer som större delen av timret utgjordes av papptimmer av smäckra dimensioner.

Tack till Birger Moström som hittade denna artikel som gav klarhet i hela denna historia.

Olof Sjödin gifte sig 1932 med Anna Linnéa Jansson. Hon var född den 28 januari 1905 i Rå som dotter till arbeterskan Märta Johanna Eriksdotter (f. 1863). Ingen fader finns angiven i födelseboken. Linnéa skrev som kaféidkerska i Forsås från 1930. I handelsregistret ser man att hon ansökt om att starta handelsrörelse under namnet Linnéa Jansson. Firmans postadress var Forsås.

Källa:

Västernorrlands läns landskansli. Avdelningens för handels-, förenings- och försäkringsärenden arkiv, Handelsregister för landsbygden, SE/HLA/1030034/C/C I/C I a/20 (1929-1930), bildid: H0000495_00266

Nygrens i Forsås

Den 14 juli 1879 köpte Per Erik Nygren och hans hustru Lisa Greta Jakobsdotter en torplägenhet i Forsås på hemman nummer 3 av Nils Johan Lidfors. Torplägenheten fick beteckningen Forsås 3:8 och styckades av i samband med köpet från Forsås 3:1. De betalade 1 500 kronor direkt och sedan skulle de betala 5 kronor årligen till hemmanets ägare. Torplägenheten låg nedanför Nämforsen och gränsade emot Hans Petter Anderssons skifte enligt köpekontraktet. En del av lägenheten beboddes av torparen Josef Johansson när köpet genomfördes. Per Erik och Lisa Greta kunde tillträda lägenheten först när Josef dött och hans ägor återgått till hemmanet. Josef dog 1884, men Per Erik och hans hustru flyttade redan i november 1879 till Forsås och skrevs då som torpare. Eventuellt var det enbart den del som Josef bebodde som de inte kunde tillträda.

Makarna hade tidigare bott i Häxmo där Per Erik var arbetare. Han var född 1841 i Björna församling enligt kyrkoböcker och hette inledningsvis enbart Eliasson. Lisa Greta var född 1846 i Ramsele församling, men senare flyttade hennes familj till Häxmo.

De hade fått en son under tiden de bodde i Häxmo. Sonen hette Erik Jakob och var född 1875. Han dog redan 1878 innan han fyllt tre år. I samband med flytten till Forsås skrevs Per Erik första gången med efternamnet Nygren. I Forsås fick de ytterligare två söner, Erik Johan (född 1881) och Per Eli (född 1884).

Per Erik dog redan 52 år gammal och hans död beskrivs i dödboken som "Drunknade i Nämforssen under bortskaffande af is för anbringande af en karbyggnad". Som torpare kunde man säkert inte försörjas sig helt, utan man fick även ta olika arbeten för att klara av försörjningen. Man undrar vad som kan ha hänt med Per Erik.

Ibland kan man hitta svaren i de gamla tidningar. I Hernösands-posten den 17 mars 1894 fanns följande artikel (har korrigerat några stavfel i artikeln).

Drunknad. Vid pågående karbygge i Nämforsen vid Näsåker i Ådalslidens socken råkade den 13 dennes - troligen till följd af bristande försiktighet - arbetaren P. E. Nygren från Torsås, som var sysselsatt med att stampa loss is, att följa med det isstycke, på hvilket han stod och som helt oförmodadt lossnade. Isstycket flöt så hastigt bort i det kolossala stupet, att räddningsåtgärder ej hunno påtänkas, än mindre vidtagas, hvadan Nygren inom några ögonblick försvann.

Det var en ren försynens skickelse, att icke en annan med samma arbete sysselsatt person fick göra Nygren sällskap i den våta grafven, skrifves till denna tidning.

Denna artikel berättade lite kortfattat om olyckan som tog Per Eriks liv. Efter lite mera letande hittade jag ytterligare en artikel om olyckan i Sundsvalls tidning från den 22 mars 1894. Den var mera detaljerad.

Nämforsen hade brådt i år att taga sitt offer, skrifves till V.A. Vanligen dröjer den till tiden för laxfisket eller timmerflottningen och tager då den, hvars tid är ute.

Ett kar för vattenregleringen till Forsås byamäns såg vid Nämforsen hade spolats bort och skulle nu af flottningsbolaget ersättas med ett nytt, hvadan tre man i tisdags vid forshufvudet började de förberedande arbetena med snöskottning och undanrödjande af is vid fallet. Bland dem var torparen i Forsås Per Erik Nygren.

Isen låg jemn och syntes bergsäker, och ingenting manade till särskild försiktighet. Men forsen är bedräglig. Der olyckan nu skedde, syntes som intet vatten varit under isen och att denna låg på hällarna. Nygren med de andra gick ut och skottade. Ett matt ljud af rinnande vatten hörde inunder dem, men som en klippa stack upp strax bredvid tänkte ingen på fara. Nygren började försiktigt hugga med yxa, då plötsligt och utan föregående varning isen brast under dem. De två andra fingo fäste under fötterna och hunno i tre språng fast is, men Nygrens isstycke hvälfde och störtade med honom ned i en djup fräsande, vattenfylld håla under klipporna. Med ett åj åj! flöt han bort och försvann under ett isbälte. En skofvel, som han haft i handen, flöt upp nedanför isbältet, men af den förolyckade syntes ingenting.

Nygren var vid sin död 52 år gammal och efterlemnar hustru och två minderåriga barn i knappa omständigheter.

Der är antagligt, att liket är fastkiladt under något af forsens stora isblock - för att till våren följa strömmen till en udde, Ungholmen i Tjäll, der de flesta af Nämforsens offer stanna för att få en plats i främlingshörnet på Multrå kyrkogård.

Per Erik arbetade alltså åt flottningsbolaget när olyckan hände. Det finns inget begravningsdatum i dödboken så mycket tyder på att hans kropp aldrig återfanns.

Änka Lisa Greta gifte om sig tre år senare med Erik Olof Bergström som var arbetare i Näsåker. De fick inga barn tillsammans. Erik Olof var född 1847 och han dog 1909.

Lisa Greta dog 1914 av magkräfta. Sonen Erik Johan skrevs 1908 in på spetälskehemmet i Järvsö. Han dog där sedan sex år senare. Han skrevs som snickare.

Yngste sonen Per Eli gifte sig med Märta Elina Westin som var född 1895 i Helgums församling. De övertog torplägenheten efter Per Erik och Lisa Greta. 1937 sålde de torplägenheten, men köpte samtidigt en gård som styckats av från samma lägenheten 1924 kallat Forsås 3:19. Märta Elina dog där 1949. Per Eli dog 1970 på Lissgården i Näsåker. Makarna var barnlösa.

Hin håles kvarnar

Man kan läsa följande artikel i Aftonbladet den 6 februari 1892.

Hin håles kvarnar - skrifves till V. A. - är namnet på två runda isblock, som under förejulen, till dess kylan blev stark, ideligen svänga rundt i Krånge-edan i Ådals-Liden, en fjerdedels mil ofvanför Fjellsjöelfvens utlopp i Junseleelfven. Fenomenet är under Ångermanelfvens hela lopp enastående, enligt uppgift af personer, som haft lyckan se hela vattendraget.

Där "kvarnarne" äro belägna, gör elfven en stark krök mellan två närbelägna forsar. Belägna ett lodbösshåll ifrån hvarandra äro kvarnarne för öfrigt lika stora och mäta i diameter ungefär 50 fot, så vidt man kan mäta dem med blicken från den skyhöga stranden. Egendomligt att åse är i synnerhet det nedre isblocket, som är svarfvadt så cirkelrundt emot landkallens is, som vore det uppritadt med passare.
Vattnets rundrörelse är icke ensamt i stånd att åstadkomma en dylik naturens lek; man vill därför gerna antaga, att i flodbotten under "kvarnarne" finnes något, som suger till sig vattnet med den styrka att det mäktar sätta i rörelse den stora volym, som uppbär isen.
Namnet härleder sig från gamla sägner, nu nästan glömda. Antingen var det så, att malde fan länge, skulle bönderna följande år få mala så måttligt (=svagår), eller ock tvärt om.

Har någon hört talas om Hin håles kvarnar tidigare eller sett detta naturfenomen senare i tiden? Det lär ju inte kunna inträffa längre eftersom älven är reglerad numera och därmed rinner inte vattnet i samma strida ström nerför Fjällsjöälven.

Släktnamnet Sandahl i Moflo

1883 inflyttade en värmlänning vid namn Karl Gustaf Karlsson till Ådals-Lidens församling. Han var född 1862 i byn Finserud i Stavnäs församling som son till Karl Karlsson och hans hustru Britta Stina Löfberg. Han blev dräng hos inspektorn Frans Gustaf Johansson i Näsåker. Ungefär samtidigt 1883 eller 1884 blev Johanna Dorotea Rålén piga hos inspektorn också. Hon var född 1856 i grannbyn Rå och dotter till sockenskräddaren Per Rålén och Anna Magdalena Persdotter. Drängen och pigan fattade snart tycke för varandra och i november 1886 gifte de sig med varandra. De bodde kvar i Näsåker hos inspektorn ett år ungefär, innan de flyttade till Moflo där Karl Gustaf blev hemmansarrendator på ett hemman om  2 17/20 seland som ägdes av Strömnäs aktiebolag. Hemmanet hade beteckningen Moflo 1:5.

Karl Gustaf och Johanna Dorotea fick elva barn tillsammans, av vilka fyra dog i späd ålder. En son vid namn Per Albin dog endast elva år gammal när han drunknade av våda, De övriga barnen hette Signe Matilda (f. 1887), Anna Elisabet (f. 1890), Leonard (f. 1891), Karl Johan (f. 1894), Hilda Margreta (f. 1900) och Beda (f. 1902).

Makarna köpte 1907 en torplägenhet av Strömnäs aktiebolag för 1 000 kronor. Lägenheten kallades för Brunnsbacken och styckades av från Moflo 1:5, där Karl Gustaf tidigare var arrendator. Den nya lägenheten fick beteckningen Moflo 1:9. Denna lägenhet omfattade de inägor som redan vid hemmansklyvningen 1885 tilldelades Litt Ac. Karl Gustaf och Johanna Dorotea bodde här i resten av sina liv. I folkräkningen 1930 är Karl Gustaf skriven som lägenhetsägare och postkörare. Johanna Dorotea dog den 25 mars 1924. Efter Johanna Dorotea flyttade Brita Erika Henrietta Johansson, gift Hedman in till familjen och skrevs som hushållerska där. Karl Gustaf den 25 april 1954. Brita Erika dog den 4 september 1955 i Moflo 1:9.

Låt oss prata lite om namnet Sandahl också. När Karl Gustaf flyttade till Ådals-Lidens församling skrevs han som Karlsson. Det var först vid nionde barnets födelse år 1898 som han skrevs som Sandahl i Ådals-Lidens kyrkoböcker. Det är dock svårt att veta om han använt namnet tidigare än så. Det fanns lite tidigare en person vid namn Sandahl i Ådals-Lidens församling också. Det var yngre brodern Johan Adolf Karlsson Sandahl. Han inflyttade till Prästbordet i Ådals-Lidens församling 1884 där han blev dräng. Johan Adolf hette då enbart Karlsson. 1890 står antecknat att han flyttat till Östersund, men 1891 flyttade han tillbaka till församlingen och Näsåker med samma attest. Johan Adolf hade aldrig flyttat in i Östersund utan lämnade tillbaka samma attest när han flyttade tillbaka. Han använde då namnet Sandahl. Han bodde i Näsåker till 1894 och därefter i Prästbordet. År 1898 flyttade han vidare till Köpings stadsförsamling i Västmanlands län. Han skrevs senare som telefonreparatör.

Man undrar lite var namnet Sandahl kommer ifrån eftersom båda bröderna tog samma namn. Vidare forskning på Karl Gustaf och Johan Adolfs släkt visar att deras farfar också hette Sandahl. Fadern Karl Karlsson var född oäkta 1833 i Stavnäs församling och mammans namn var Maria Jansdotter. Hon var född 1806 i Glava församling. Faderns namn angavs också i födelseboken och han benämndes där "föreg. Insp. Sandahl på Sölje". I Sölje återfinns en inspektor och bokhållare Karl Sandahl, som var född 1808 i Västergötland.

Eldsvådor inom Ådals-Lidens församling

Satt igår och tittade i de skannade tidningar som Kungliga biblioteket lagt ut. Upptäckte då att de skannat Hernösandsposten vilket gjorde det genast lite mera intressant. Hittade några artiklar gällande eldsvådor inom Ådals-Lidens församling, vilka jag tänker återge nedan. Detta är säkert bara ett axplock, men det var dessa som jag hittade.

Nedbrunnen qvarn. Onsdagsaftonen den 12 dennes nedbrunno landstingsmannen E. V. Borins i Rå, Lidens socken, (Ångermanland), vid den s. k. Vigdån uppförda tullqvarn och stamphus. Elden upptäcktes kl. 9.15 e. m. af Erik Magnus Lidfors i Rå, hvilken var boende på 0,4 mils afstånd från Vigdån. Innan han hunnit sammankalla manskapet och anlända till brandstället var klockan 10, och hade elden då redan tagit en sådan spridning, att alla försök till räddning af de antända husen voro omöjliga. Orsaken till eldens uppkomst har icke kunnat utrönas.
De nedbrunna byggnaderna voro försäkrade i bolaget Sverige för 10,000 kr. (Hernösandsposten 1882-04-21).

Eldsvåda. Från Näsåker i Ådals-Liden meddelas till Hernösandsposten:
I fredags morse kl. 2 nedbrann en hemmansegaren E. P. Lidström i Näsåker tillhörig byggnad, hvilken var upplåten till landthandlanden Erik Jakob Nilsson. Byggnaden var oförsäkrad, men Nilsson lager var försäkradt i Sverige för 5,000 kr. (Hernösandsposten 1883-07-25).

Eldsvåda. Från Ådals-Liden skrifves till Hernösandsposten:
Natten till söndagen den 30:de sistlidne september omkring klockan 3 ödelades genom vådeld en smeden Nils Erik Mähler i Rö (sic!) tillhörig större smedja. Inrättningen lär vara oassuerad. Förlusten antages till vid pass 2,000 kronor. Elden antages hafva uppkommit derigenom, att någon gnista dolt sig från föregående afton, då egaren der varit sysselsatt med smide, och orskat elden. (Hernösandsposten 1883-10-06).

Eldsvådor. Från Ådals-Liden skrifves till Hernösandsposten: Natten mellan den 17 och 18 dennes omkring kl. 12 nedbrann medelst vådeld, hemmansegaren E. P. Lidströms i Näsåker bagarestuga jemte åtskillig deruti förvarad lösegendom. Huset var försäkradt i länets brandstodsbolag för 500 kronor. Under föregående dag hade bakugnen, som var alltför nära till väggen, användts förbakning, och det antages detför att torrhetta åstadskommits och väggen till följd deraf antändts. I drängkammaren derinvid lågo fyra af husets drängar, hvilka med knapp nöd räddades från att innebrännas. Lugnt och stilla väder rådde, hvilket man har att tacka för räddningen af den nära derintill belägna mangårdsbyggnanden jemte andra i närheten belägna hus. (Hernösandsposten 1886-04-24).